Debattartikel: inför 35-timmarsvecka för småbarnsfamiljer

Publicerat den 27 March 2012 kl.12:56

En av mina forskningsfrågor är vilka samhällsförändringar skulle kunna förbättra småbarnspappors möjligheter att arbeta deltid. Jag resonerar om detta på sid 85-93. Jag har också presenterat mitt förslag i en debattartikel i Aftonbladet 25 mars: http://www.aftonbladet.se/debatt/debattamnen/familj/article14570871.ab Vad tycker du om förslaget? OBS var inte bara snäll! Om du ser eller hör någon kommentera mitt förslag i media så är jag också tacksam om du tipsar om det nedan.

En kommentarer


  1. Premiera livserfarenhet – vänd på karriärstegen!

    Vi kan troligen alla vara ense om att det arbetsliv vi idag har byggt upp inte fungerar optimalt ur ett mänskligt familjepolitiskt perspektiv. Inte heller ur ett humanistiskt ålders- och resursperspektiv.

    Mellan 20 – 35 år ska flesta, om än självklart inte alla, bilda familj och behöver använda sina resurser o styrkor för att få detta att fungera. I ett familjebildande ingår det viktiga ansvaret för nästa generations fysiska, mentala och inte minst emotionella hälsa. Under denna period ska vi dessutom ta oss in på arbetsmarknaden och göra karriär som om det var det enda som krävde utrymme och tid. Hämta och lämna på dagis, hinna med att vårda äktenskapet / relationen och sköta om oss själva. Vi har förvisso under denna livsfas mycket energi att tillgå men den utnyttjas och missbrukas, genom de allt ökande kraven från arbetsmarknaden, på ett sätt som idag ofta leder till stressrelaterade sjukdomar hos både vuxna och barn. Relationer spricker pga av tidsbrist och press. Barn lämnas till dagis med förkylningar i kroppen (äntligen har överut-nyttjandet av antibiotika för detta ändamål uppmärksammats). Bristande tid och ork gör att många äter alltmer näringsfattig snabbmat och halvfabrikat som på sikt leder till brist-sjukdomar och ett försämrat immunförsvar – och ökade kostnader. Vård av sjukt barn riskerar bli en buffert för att orka.

    Mellan 35- 45 ser situationen ungefär likadan ut med skillnaden att barnen i denna fas behöver vuxenkontakt av ett annat slag. Det är skjuts-ningar och engagemang på fritiden, stöd i skol- arbetet och inte minst i den turbulenta och viktiga utvecklingen mot ett altruistiskt vuxen-blivande. Detta ska kombineras med de vuxnas behov av egentid. Barnledighetsdagarna är slut och de flesta jobbar heltid. Snabbmat. Stress. Vi som under denna period borde vara förebilder för våra barn.

    Mellan 45 och 65, då vi börjar få mer tid för att satsa på arbetet, är vi plötsligt inte lika attraktiva längre. Vi har livserfarenhet som inte tas tillvara. Vi har tid och möjligheter och vi borde, om vi inte bränt all kraft tidigare, ha ork över att satsa på ett aktivt och givande arbetsliv. Vi borde vara en resurs att ta vara på. Då är i stället många långtidssjukskrivna för utmattningsdepression, förslitningsskador eller helt enkelt övertaliga för att arbetslivet kräver fullt ös av den generation som borde få ägna sig åt viktigare saker. Vilket oerhört resursslöseri! Och så många förlorare!

    Det var inte bättre förr men det är inte särskilt bra nu och det kan säkerligen bli betydligt bättre framöver om vi vågar tänka om.

    Ekonomi borde vara ett redskap inte ett självändamål. Vår existens är en förutsättning för att en ekonomi ska fungera och alls behövas. Vi utnyttjar och missbrukar våra mänskliga resurser och vi tänker fel och framför allt defensivt när det gäller fördelning av ekonomiska resurser.

    Ergo: Stötta föräldraskap ekonomiskt och ideologiskt genom att omfördela de medel som senare krävs för att lappa och laga det som gått fel. Jag syftar t ex på sjukersättning och rehab-kostnader för vuxna och ohälsokostnader bl a orsakade av stress och näringsfattig kost för våra blivande vuxna. Dessutom ökade sociala kostnader för barn som blivit ”offer” för stressade föräldrar i tidiga år och som ett rop på hjälp blivit stökiga för skola och samhälle. Premiera föräldraledigheter genom att skapa långsammare/långsiktigare karriärvägar. Uppmärksamma och premiera den mognad ett föräldraskap med goda förutsättningar kan föra med sig i arbetslivet.

    Låt fasen 45 – 65 år innebära fokus på yrkeslivet utan risk att bli övertalig för att man är för gammal. Framhäv mognad och kompetens genom att införa fadder- och mentorskap för att stötta och avlasta de yngre under den fas då de behöver lägga sitt krut på att odla den växande generationen. Gör det viktigt, klokt och berömvärt att INTE hetsa och göra karriär mellan 20-45. Nyttja och premiera den kunskap och kompetens som borde finnas hos den friska, ostressade generationen mellan 45 och 60. De har sin kraft och lust kvar efter att ha rott det viktiga familjeskapandet iland. Under förut-sättning att de fått ägna sig åt detta utan att behöva kompromissa med karriärhets och rädsla för att hamna på efterkälken.

    Jag ser det som en ren samhällsekonomisk och mänsklig investering att tänka om i dessa frågor. Vi måste våga ta med i beräkningen de vinster och minskade kostnader det kan föra med sig på sikt. Våga tänka hållbarhet på samma sätt som vi idag gör inom miljöområdet. Vi är själva den viktigaste faktorn i vår miljö!

    Detta är inte ett inlägg i debatten om vårdnadsbidrag eller förskola. Oavsett form av ekonomiskt stöd för föräldrar skapar idag arbetslivets krav och vår karriärkultur en ohållbar press och ett dåligt resursutnyttjande.

    Våga omvärdera begreppet vinst! Ett mänskligare arbetsliv ger många vinnare. Arbetslivet/företagen vinner kraft, kompetens och mognad samt minskade kostnader för sjukskrivningar och rehabilitering. Samhället får på sikt minskade kostnader för att kompensera de konsekvenser en omöjlig ekvation för livet mellan 20 och 45 innebär. Våra barn, vår försäkran om en framtid, får den start de är värda och därmed bättre förutsättningar att själva bidra till en bättre och mänskligare värld.

    Eva Bson Furborg
    Må Leva
    Egenföretagare inom hälsa och livsstil
    Vingåker

Skriv nåt här!